Dagarna rusar förbi

 Jag pausade bloggen. Inte medvetet. Bara oinspirerad. Men kanske skriveriet är på väg tillbaka? Vi testar. 

2020. 2021. 2022. 2023 Varje år har bjudit på sin del sorg och glädje.  Och nu står vi här. Med en sommar framför oss.  Låt oss hoppas på sol och bad!

Året då allt förändrades. Och då menar jag allt. Inget kommer blir som det var. Det som hänt har gjort mig till en annan person och flera runt omkring mig. Kanske kommer jag förändras tillbaka men som det känns nu så tror jag inte det. Det var så mycket under 2019 som var fel. Så mycket att jag inte orkar tänka på det just nu. Trots allt det, så hände det mycket fint också. Att vi har kunnat stötta varandra, funnits där för varandra. Tack och lov för barnen och alla deras kusiner. I allt det mörka så har de spridit så mycket ljus. Alla kramar, alla skratt, alla tårar. Det känns fortfarande tomt men jag är så tacksam för allt vi har kvar. Ett nytt år. 2020. Det gör ingen skillnad. Fortsätter ta ett steg i taget. Lugnt och försiktigt.

Sorgen går inte att sätta ord på.Samtidigt som alla ord är färgade av den. Ena stunden är allt som vanligt. Andra stunden förstår man ingenting. Andra stunden hade gjort oss lamslagna. Då kom nästa stund. Att förlora en nära är hjärtskärande och fruktansvärt. Vad är det då att förlora två? Det har nu gått lite mer än fyra månader sedan allt började, (eller var det då allt tog slut?) och man kan fortfarande inte förstå något. Familjen är vår trygghet och största lycka. Det är därför det också gör så ont. Jag sörjer mina svärföräldrar. Men så mycket mer. Jag sörjer min mans föräldrar och mina svägerskors. Mina barns farföräldrar och deras kusiners morföräldrar. Jag sörjer alla stunder vi inte kommer få, alla minnen där de kommer saknas. Men samtidigt är de med oss. För även om de inte är här så är det med i våra minnen och minnen bär vi med oss i alla stunder. Men jag vill inte att det ska vara så. Jag vill inte. Jag vill att de ska komma och sitta kring vårat bord och dricka...

Nu sover jag sämre. Första tiden var jag så trött att jag somnade nästan innan jag hade hunnit gå och lägga mig. Nu är första tiden förbi och andra tiden har smugit sig på. Tiden då tankarna ständigt försöker vänja sig vid det nya tillståndet, utan att det går. Det resulterar i mardrömmar. Mest mardrömmar om rädsla och förvirring. Om man fick välja så hade jag inte valt det här. Men å andra sidan, vem hade gjort det? Vem hade valt sorg? Det jag kan välja är svårt att välja, men jag försöker. Jag försöker att välja att njuta av stunderna vi har tillsammans. Att ses mer, kramas mer, bara vara mer. Ibland funkar det. Att påverka tankarna åt det hållet. Ibland stänga ute de jobbiga tankarna och bara vara i nuet. Ibland minnas de fina stunderna och glädjas över livet som varit. Men det är svårare att minnas för grammatiken påminner mig. Det som har varit. Det som inte kommer att vara någonsin igen. Den lilla tanken smyger sig på hela tiden och trots att den smyger så sköljer den över al...

Nog är det ganska häftigt hur livet tar sig an människorna i det. Hur det påverkar allt och inget, allt hör ihop men inget är likadant. Ibland glömmer jag hur lätt det är att bara släppa taget och åka med på resan. Mitt kontrollbehov tar över och kräver svar och analys av allt. Men på senaste tiden har jag inte haft något val annat än att följa andra som har bättre koll på vägen. För ungefär ett år sedan bytte jag jobb för första gången på nio år. Det var en omställning. En spännande och härlig omställning. Men så efter 7 månader på nya jobbet kom nästa sväng. Jag bytte jobb igen. Och det var nog då jag insåg att jag gör ibland saker svårare än vad de är bara för att jag vill ha kontrollen. Utan att veta så tror jag nu att jag är på rätt ställe. Jag får äntligen utmana mig själv och vad jag kan på ett sätt som jag inte visste att jag ville. Vi får se hur det går! Wish me luck! Again.