Dagarna rusar förbi

Nu, efter en lång dag börjar jag avsluta. För att bege mig mot flygplatsen och hämta mina fina gäster. Nu känner jag har den här jobbiga dagen sakta börjar vända. Nu är det helg!

De senaste dagarna har jag inte behövt använda rouge. Jag har ofrivilligt varit rosig om kinderna, konstant. Ungefär som när man druckit några glas vin. Ungefär som när man gått upp för trapporna. Ungefär som när man rodnar lite. Ungefär som när man käkar allergimedicin som ger en biverkning som gör att det hettar ordentligt i ansiktet. Tack och lov är idag sista dagen.

Idag ska inte vara en sån där dag. Men nu råkade det blir det. En problemdag. Och jag orkar inte. Blir så less. Jag gillar att lösa problem. Men när inget, absolut inget, går som man tänkt... Många gafflar i vägen. Och det värsta är när man tror man löser ett problem men egentligen skapar ett annat. Som man tror man har löst. Men nä. Jag menar alltås att allt går fel. Jag kan inte ens stava... "alltås" var just ett snyggt ord. Nä, nu tar jag snart helg. Måste bara försöka reda ut dagens soppa först. Och det lär ta resten av dagen... Är det inte helg nu?

Du är på stan köper något litet till exempel läppglans, hårspännen eller strumpor. Du trycker ner det i väskan tillsammans med kvittot. Och så ligger det där. I dagar. Veckor. Kanske månader. Och du tänker att snart ska jag städa ur väskan. För det är inte bara ett sånt inköp du har gjort. Det är stökigt och alla grejjer är i vägen hela tiden när du ska leta fram plånbok eller nycklar. Och så kommer det en dag då du desperat behöver det du köpte för dagar, veckor kanske månader sedan. Och så hittar du det inte. Det är borta. Hur gick det till? Jag sökte hårspännen i morse. I skålen där jag brukar ha hårspännen. Men där fanns inga. Så jag kom å tänka på de där som legat och slängt i väskan. Jag har funderat på att lägga de i skålen. Men det har inte blivit av. Så jag var väl på ett sätt glad att jag har hårspännerna i väskan som back-up. Och så började jag leta. Grävde först i blindo med handen i en halvstängd väska. Hittade inte. Öppnade ordentligt och tittade ner...

Idag konstaterade han något ganska fundamentalt i vår relation. Jag pratade om att putsa fönstren. Jag kände att jag ville få det bortgjort medan han tyckte att vi kunde vänta till våren. - Men jag tänker på hur skitiga de är varje gång jag ser de, sa jag - Vi tänker på olika saker, sa han. Jasså var det så det var...

... trillade i blåbärsskogen. Eller jag gjorde det i alla fall. Men det faktum att jag tog mig iväg och plocka blåbär är väldigt imponerande. Så det faktum att jag trillade och tappade några gör inget. Tänk att jag skulle behöva skaffa barn innan jag började plocka bär igen. Vinbär och blåbär kan jag bocka av det här året. Vinbärssaft och blåbärspaj!

Fick något ryck imorse. Började storstäda. Först kök sedan badrum. I grund och botten tror jag det handlade om att jag inte ville putsa fönstren. För gör man ett storjobb så slipper man göra ett annat. Eller hur?

Ge mig styrka någon. Känner det på mig. Idag kommer bli en lång och jobbig dag. Jag försöker det här med positivt tänkande men kan inte säga att jag lyckas speciellt bra. Medan jag sitter här och försöker bli lite motiverad och jobba så är sambon hemma och förbereder inför en liten tripp till badhuset med vår dotter. Allt ihop är hans fel. Varför får han vara hemma och mysa medan jag måste jobba?

Nu skulle det ju då vara en bild här, men den kruppade sig så jag blev arg och kastade bort den. Så föreställ er en bild av vår köksbänk, full med grönsaker, rotfrukter, färska kryddor och frukt. Och medan ni låtsas att ni nu sett bilden så läser ni tillhörande bloggtext: "Jag blir alltid på så gott humör när jag packat ur matkassarna och det ser ut så här. Ser ni alla färger! Och färskt. Allt ihop. Alla matkassar borde se ut så här. Det blir mitt löfte den här veckan. Förutom idag, då blir det köttbullar och makaroner."

På badkarlskanten står massor med flaskor. Mina, sambons och dotterns. Schampo, balsam, tvål, olja, scrub. Ja ni vet - rubbet. I vanliga fall brukar det inte vara något problem. Men i morse var det det. Jag var seeg. Mycket seeg. Så när jag skulle tvåla i mig så hängde inte hjärnan riktigt med. Jag tog dotterns barntvål. Och jag tänkte att det var något underligt med valet som jag just hade gjort. Och jag stod och tittade på tvålen i handen. Och undrade var jag hade fått den i från. Och vad jag skulle göra med den. För det var något underligt men jag kunde riktigt komma på vad. Jag tittade på tvålflaskan och tänkte att det är något konstigt. Jag undrade vad det var jag höll på med. Jag stod så en stund. Och jag gick tillbaka i tiden och funderade på vad som hade lett mig till just detta konstiga ögonblick så jag skulle veta vad jag skulle göra för att lösa det hela. Då slog det mig. Jag skulle tvåla in mig. Med min tvål. Den gröna flaskan. Inte barntvål...

Hojta om ni känner igen er: - Klär er på morgonen och först vid nio-fikat upptäcker ni en stor fläck på byxa/tröja - Skickar ett brådskande mail men glömmer bifoga filen - Ska salta maten lite och har råkat öppna stora hålet så det blir ca en matsked salt istället för kryddmått - Går till tvättstugan stolt över att man kommit ihåg tvättmedlet i sista sekunden och upptäcker att man glömt tvättnyckeln - Byter lösenord men fortsätter skriva det gamla i minst en vecka Livets underbara små ögonblick.

Droppen var inte när dottern snöt sig på mina byxor och sedan på tröjan. Droppen var inte när jag tappade mald muskot över hela köksgolvet. Droppen var inte när dottern som skrikit efter mat inte äter maten jag lagat. Droppen var inte när jag trampade på blöt pasta. Droppen var när jag tittade ut och såg att det ösregnade. Eller i och för sig så var det ju jätte många droppar. Skit också.

Var är världen på väg när man inför lördag kväll handlar 500 gram kött och 1,2 kg godis?