Dagarna rusar förbi

Ljusa dagar, varmare väder och mindre kläder, Glass och solglasögon. Och jag sitter inne och har ångest för att kontoret jag sitter på ska avvecklas.Jag har kvar mitt jobb men det är flera av mina kollegor som inte har det. Ibland sköljer alla känslorna över mig. Goda minnen, saker som funkat så bra, allt det roliga och allt det konstiga som vi skrattat åt tillsammans. Till exempel att det fortfarande kommer in folk på kontoret och söker ett bolag som hade de är lokalen för 8 år sedan. Just i denna stund var det något som triggade igång känslorna så jag fick hålla tillbaka tårarna. Men nu minns jag inte ens vad det var. Kanske PMS. Nåja. Sommar och sol. Livet går vidare. Och mitt jobb också. Det är bara ett jobb. Ett jobb som jag varit på sedan 2008. Många minnen. Och nu tror jag att jag fick något i ögonen igen.

Hyrde (ja, vi hyr fortfarande film) senaste Bond-filmen, Spectre, i lördags. Såg en stund på lördag kväll. Och söndag kväll. Och har vi tur så ser vi färdigt den ikväll. När hände detta? Att se en film blir ett projekt? Jag vill inte yttra mig om filmens bra eller dålighet. Känner att jag måste se färdigt den och sedan möjligtvis se om den (helst utan avbrott till kvällen därpå) för att få en rättvis filmupplevelse.

Ett badkarl fullt med badleksaker och allt bebis vill leka med är en gammal babyolja flaska. What's up with that?

... men jag är lite stressad. Insåg just hur stressad jag är. Pratar högt med mig själv (säger vad jag gör, vad jag skriver och vad jag ska göra/komma ihåg) medan jag jobbar. Och härmar rösterna på radion. Och jag lyssnar på Musikhjälpen  - många spännande dialekter!

Det här kändes jobbigare än jag trott... Tapeten i barnrummet har åkt ner. Jag vet liksom inte vad jag ska säga... 

Never run faster than your guardian angels can fly - Unknown

Det började med att jag inte riktigt fattade hur länge jag skulle vara hemifrån. Sen flög tiden förbi. Och solen sken mest hela tiden.   Dagen efter biokväll. Den är tom. Provhytt i butik i Stockholm - agerar klädhängare. Världens godaste hallon cheesecake. Jag stönade inte. Men bara för att det satt folk runtomkring.  Öl, vin och kaffe. Som vilken annan dag klockan två.   Laddar inför grillning. Jag skruvade ihop två av de. On my way home. Rulltrappa upp från tunnlarna. Hemma. Idag på jobbet. Uppsala - I miss you!

Alltså visste ni vad små gungor är? När blev mina höfter så stora att jag får ont när jag sätter mig på en "däckgunga"? Och när blev jag så känslig att lite gungande fram och tillbaka gör mig illamående? Har detta med ålder att göra?

Jag ber om ursäkt till er som slaviskt följer den här bloggen (Ni, alla fyra). Jag menar att jag förutsätter då såklart att ni märkt att det varit lite dåligt med uppdateringar. Jag förstår erat lidande. Hoppet som väcks varje gång bloggen laddar, för att sedan känna besvikelsen när ni ser att den senaste upplagda posten har ni redan läst. Nåja, ni förstår, det har varit lite tufft out in the real world senaste tiden. Jag har varit upptagen och har jag inte det så har jag känt mig skyldig, liggandes i soffan framför tvn. Ni vet det där med pluggande. Antingen pluggar man eller så har man dåligt samvete för att man vet att man borde plugga. Men nu är det klart. Nu är det bara väntan. Och medan jag väntar kan jag inte annat än att sysselsätta mig med skrivande i den här bloggen. Så kära läsare - Nu bli det bättring på uppdaterings fronten. Alltså efter jag kommit hem från Stockholm nästa måndag.