Dagarna rusar förbi

Nu sover jag sämre. Första tiden var jag så trött att jag somnade nästan innan jag hade hunnit gå och lägga mig. Nu är första tiden förbi och andra tiden har smugit sig på. Tiden då tankarna ständigt försöker vänja sig vid det nya tillståndet, utan att det går. Det resulterar i mardrömmar. Mest mardrömmar om rädsla och förvirring. Om man fick välja så hade jag inte valt det här. Men å andra sidan, vem hade gjort det? Vem hade valt sorg? Det jag kan välja är svårt att välja, men jag försöker. Jag försöker att välja att njuta av stunderna vi har tillsammans. Att ses mer, kramas mer, bara vara mer. Ibland funkar det. Att påverka tankarna åt det hållet. Ibland stänga ute de jobbiga tankarna och bara vara i nuet. Ibland minnas de fina stunderna och glädjas över livet som varit. Men det är svårare att minnas för grammatiken påminner mig. Det som har varit. Det som inte kommer att vara någonsin igen. Den lilla tanken smyger sig på hela tiden och trots att den smyger så sköljer den över al...

Igår skrattade jag dagen lång. Skrattade åt allt och ingenting. Idag känner jag liksom tårarna bakom ögonlocken. Bara för att. Jag läste att socker och kaffe påverkar hormonbalansen i kroppen. Skär ner på socker och koffein så minskar humörsvängningarna. Jag tror jag måste testa. Dag 1 utan kaffe och godis/kakor. Får väl se hur det här går. Jag är skeptisk. Eller så är det hormonerna som härjar.

Ljusa dagar, varmare väder och mindre kläder, Glass och solglasögon. Och jag sitter inne och har ångest för att kontoret jag sitter på ska avvecklas.Jag har kvar mitt jobb men det är flera av mina kollegor som inte har det. Ibland sköljer alla känslorna över mig. Goda minnen, saker som funkat så bra, allt det roliga och allt det konstiga som vi skrattat åt tillsammans. Till exempel att det fortfarande kommer in folk på kontoret och söker ett bolag som hade de är lokalen för 8 år sedan. Just i denna stund var det något som triggade igång känslorna så jag fick hålla tillbaka tårarna. Men nu minns jag inte ens vad det var. Kanske PMS. Nåja. Sommar och sol. Livet går vidare. Och mitt jobb också. Det är bara ett jobb. Ett jobb som jag varit på sedan 2008. Många minnen. Och nu tror jag att jag fick något i ögonen igen.

Krig av tusen olika anledningar. Miljöförstöring överallt. Isar smälter, skogar försvinner. Katastrofväder. Djur och människor utrotas. Folk svälter. Smittor sprids. Och så vidare Och sen allt det andra. Mobbing Misshandel Bedrägerier Alkoholism, narkotika missbruk Självsvält Listan kan göras lång. Väldigt lång Det man tror ska vara rätt är fel. "Enligt ny forskning kan ... leda till sjukdomar som till exempel ..." Använd inte det och det i mat. Använd inte det och det i hudvård. Vaccinera dig inte. Vaccinera dig! Är det något som är rätt här i världen? Löser vi en kris så kommer nästa. Löser vi ett problem så skapar vi ett annat. Kom tillbaka en annan dag. Nu ska jag krama mina barn och glömma alla världsproblem.

Ibland undrar jag om vi lär våra barn fel. 90% av gångerna medan barn är små så tar det på skorna på fel fot. Tänk om det egentligen är rätt? Jag kan ha nämnt det tidigare. Nu har jag funderat på om det är liknande koncept med de små kartongerna som man brukar ha medicin/salvor/hårfärg och dylikt i. För 90% av gångerna så öppnar man på fel sida så att instruktionen är i vägen. Eller vänta nu... Glöm det. Det kanske är meningen kom jag på. Tillverkarna vill nog att man läser varningstext och instruktioner, men jag är nödvändigtvis inte så noga. Nåja. Vad mer finns det för exempel? Jo, what's the deal with NumLock? På privata/personliga datorer har jag aldrig upplevt det men på skola och jobb. Varför låser dessa datorer siffrorna när hamnar på logga in sidan? Hur många gånger har man inte svurit åt det? Det här är morgonsvammel på midsommarafton. Jag var egentligen för trött för att stiga upp. Dottern var för pigg för att ligga kvar.

Stunder då man blir överväldigad av känslorna. Att man kan älska någon så mycket att det gör ont. Att man kan älska flera så mycket. Och känslorna som kommer med det. Lycka, längtan, oro och sorg. Och allt därtill.

Tonåren. Om vi säger så här - jag är glad att det är över, att jag tog mig igenom det och kom ut på andra sidan som en vettig person. En tanke slog mig för ett tag sedan, när vi pratade om självkänsla. Jag vet när jag började ifrågasätta min. Vi satt i ring, en grupp med bara tjejer. En lärare sa att vi skulle berätta om en sak som vi tyckte om - om oss själva. Det var två tjejer före mig. De tyckte inte om något om sig själva. Särskilt inte rumpan sa den ena. Diskussionen stannade hos henne ett tag och vi pratade om hur jobbigt det var. Att det var svårt att tycka om sig själv. Sen blev det min tur. Jag sa att visst var tanken att vi skulle säga något bra om oss själva, inte fokusera på det dåliga. Jag sa att jag tyckte om mina läppar. Sen blev det nästa tjej. Nej, hon visste inte vad hon tyckte om. Sen var det någon som inte vågade säga något alls. Och så var det någon som sa att hon tyckte inte alls om det eller det och så gick det vidare. Ingen förutom jag berättade om något de...

Alla har vi brister. Mer eller mindre trevliga. Och jag har burit på just denna under lång lång tid. Men nu orkar jag inte dölja det nå mer.  I låten Dancing on my own med Robyn så trodde jag länge att hon sjöng: "I'm in the corner, watching you're kids hurt" Det var inte logiskt för fem öre, jag vet! Så jag försökte på alla sätt och viss lyssna på ett nytt sätt för jag var helt säker på att jag hörde fel. Men till slut gav jag upp och accepterade den hemska meningen. Tills en dag då de pratade om låten på radion. Om svartsjukan. Då trillade polletten ner. Då förstod jag vad hon sjöng egentligen.  I'm in the corner, watching you kiss her (Oh, oh, oh) I'm right over here, why can't you see me (Oh, oh, oh) I'm givin' it my all, but I'm not the girl you're takin' home (Ooh, ooh, ooh) I keep dancin' on my own (I keep dancin' on my own) När jag ändå håller på att erkänna en massa saker så kan jag säga att jag inte ...

När man i hemlighet går och hoppas på två saker och det ena inte förverkligas... Då släcks hoppet om det andra. Att sedan jobba på att inte låta de känslorna gå ut över andra. Nåja. Då vet ni ifall jag verkar frånvarande.

Dagens funderingar: 1. På engelska uttalas "island" utan s. En gång i tiden tror jag att jag har lärt mig varför. Men idag kommer jag inte på det. Och för lat för att söka upp det. 2. Det är helt fantastisk hur högt höjdhoppare kan hoppa. Eller springa och kasta sig. För visst ser det inte ut som att de hoppar? Började tänka på det - när och hur man kom på att man skulle kasta sig baklänges för att komma så högt upp som möjligt. 3. Min sambo har länge vägrat Facebook. Plötsligt så vände det. Nu är även han fast i träsket. Men det värsta är egentligen att jag plötsligt måste logga in varje gång jag går på Facebook på vår dator... 4. Det borde vara ganska vanligt att kvinnor vill ha en BH som inte syns under ljusa tunna klänningar. Hur kommer det då sig att ingen klädkedja säljer sådana? Nu natt.

Jag har inte sovit bra inatt. Tog länge innan jag somnade, drömde massor, vaknade och fick för mig saker och somnade om till nya konstiga drömmar. Jag vet inte vad som hänt. Men inget blev riktigt som jag tänkte mig. Och jag gissar att jag har bearbetat mycket av det inatt.

Jag är en av dom. En av dom som tycker att hår är helt okej. På alla möjliga ställen. Av den anledningen rakar jag mig inte under armarna. Ibland gör jag det. När jag tycker det börjar se lite långt och ovårdat ut. Borsta håret under armarna vill man ju inte hålla på med så då tar jag bort det istället. I got off track. Min poäng: Hår är helt naturligt. Jag tycker att det ska få växa eller inte växa som man själv behagar. Att jag har hår betyder inte att jag gör ett statement mot de som vill raka. Men trots det så får jag ibland känslan att folk dömer mig för håret under armarna. Hur får jag bort den känslan? Förutom med rakhyveln?

Var på stan igår. Och köpte en vattenkanna. Vanligtvis så hade jag nog försökt stuva undan den i ett skåp. Men det går inte. Ser ni vad snälla ögon den har? Ser ni vad glad den ser ut? Skulle ni kunna stänga in den? Jag är många saker. Min inte hjärtlös. Så vår fina gröna elefant får en egen plats på fönsterbrädan. Och hos svärmor så bor hennes brorsa. Snart åker vi dit och hälsar på. Men egentligen... Om jag är på vippen att vattna ihjäl mina blommor så var nog elefanten ett dåligt köp...

Igår skulle jag testa springa. Se vad jag klarar av inför ett litet lopp idag på 5km. När jag går från lägenheten hälsar jag på grannen som är ute i lekparken med barnen - Ska du tvätta? frågar han. - Nä, jag ska springa lite. - Jaha, jag tänkte det men det var som inte likt dig. Jag har inte bestämt mig för vad jag tycker om det svaret.

Du har sökt ett jobb. Du har blivit kallad till arbetsintervju. Visst är det lite nervöst? Är du ny på arbetsmarknaden (läs ung) kanske det är väldigt nervöst. Är det inte lite taskigt då av företaget som bett dig komma på intervju att inte vara tydlig om var intervjun ska hållas? Vi delar byggnad med ett annat företag. Senaste månaden har det nästan dagligen kommit in lätt stirrande personer som stammar fram att de ska på arbetsintervju. Jag hänvisar snällt till luckan i staketet utanför och säger att företaget de söker ligger på andra sidan. Har inte varit på så många arbetsintervjuer, men tid och plats kändes som väldigt avgörande information. Nog minns jag att det var ganska nervöst och var det några otydligheter om tid och plats så kunde jag då inte sova natten innan. Men det kanske bara är jag. Rädd att komma sent till en arbetsintervju så jag är där tio minuter tidigt. Rädd att inte hitta dit så jag åker förbi adressen dagen innan. Men nu är ...

The honest truth. På riktigt alltså. No more bullshit. Ok, here it comes. Nä det går inte. Konflikträdd much?

En blogg på det här stället erbjuder tjänsten att man kan se Sidvyer per land. Och jag måste erkänna att jag inte förstår varför jag har så pass många sidvyer från Ryssland. Nedan är den senaste månaden: Is Russia on to me?

Alla har vi bra och dåliga dagar. Efter måndagens händelse där jag såg en barndomsvän i knipa så har jag inte kunnat sluta fundera. Och jag funderar på allt det jobbiga i världen och det påverkar självklart mitt humör. För det ber jag om ursäkt om jag verkar frånvarande. Jag är i tankarna om varför männsikor är så hemska människor. Det är överallt. Ser ni det också? På nyheterna, i tidningarna, i fikasnacket på jobbet. Männsikor som råkar illa ut. Behandlas nervärderande. Mobbing, krig, våld, särbehandling, skitsnack. Småsaker och världsproblem. Allt, det bara sköljer över mig. Exempel 1 - Kvinnojourer satsar på att få ut inforamtion om våld mot kvinnor som gått i pension. Ålderns glada dagar förvandlas till ett fängelse när man är hemma hela dagarna med en misshandlande man. Exempel 2 - Såg en länk "Are you as open as you think?". En hemsida med påståenden som "Mark and Tom has a lot in common. They have a common life together. Does this bother you? - Not at a...