Dagarna rusar förbi

Vi har vår lilla rutin här hemma. Funkar hyfsat. Självklart innefattar den mycket tid med barnen. Nu har jag en grej jag försöker hinna med. Något som inte alls har något med barnen att göra. Men självklart har det allt med barnen att göra. Tid jag uppskattar att jag behöver lägga ner på denna grej: 6 timmar Tid jag hunnit lägga ner på denna grej sedan tre dagar tillbaka: 2 timmar Jag hade tänkt hinna klart idag. Jag får nog tänka om... Nu vill den ena träna på att stå i min famn och den andra vill leka frisör. Vi hörs!

När jag fick mitt första barn slutade jag dricka kaffe ett tag för hur jag än försökte tajma det så hann kaffet alltid bli kallt. Kokade jag kaffe och hällde upp det så var det liksom alltid något som kom i vägen. Amning, blöjbyte, kräk, skrik eller dylikt. Nu med andra barnet har jag kommit på tricket! När kaffet kokat klart - häll upp pytte lite i koppen. Dels hinner det svalna fort och man kan dricka upp det sanbbare. Och sedan bara fylla på om det mot förmodan inte dykt upp något som till exempel en bebis som lärt sig rulla av filten på golvet.

Igår när jag snabbt skulle göra två flätor innan jag skulle sova råkade det bli lite tokigt. Jag gjorde först en inbakad. Och sen ett utbakad. Hoppsan.

Well hello amnings-me, I've missed you. Jag är tillbaka i den där världen då jag inte riktigt riktigt vet vad jag håller på med. Eller världen där jag håller på med så mycket att det blir lite mixed-up och jag får hjärnsläpp titt som tätt. Häller upp kaffe i min kopp och ställer den på bordet. går iväg och tar sedan min mans kopp och dricker ur den istället. Min man ber mig kolla Lulebo appen om vi har tvättstuge-tid. Han ber mig säkert tio gånger på en dag. Mer än hälften av gångerna tar jag mobilen för att kolla, men efter jag låst upp telefonen så gör jag nåt annat och glömmer bort Lulebo. (Ps, behöver träna på min engelska som sakta men säkert trängs bort av blöj-byten och my little pony filmer)

Ja det skulle ju då vara jag. Som vrickar foten när jag sätter mig upp i sängen. Jag vet inte riktigt hur jag lyckades. Antingen så fastnade foten i täcket eller i min andra fot när jag skulle sätta mig upp på morgonen. Nåja. Jag kan gå på foten i alla fall. Det är väl ett gott tecken?