Dagarna rusar förbi

Sorgen går inte att sätta ord på.Samtidigt som alla ord är färgade av den. Ena stunden är allt som vanligt. Andra stunden förstår man ingenting. Andra stunden hade gjort oss lamslagna. Då kom nästa stund. Att förlora en nära är hjärtskärande och fruktansvärt. Vad är det då att förlora två? Det har nu gått lite mer än fyra månader sedan allt började, (eller var det då allt tog slut?) och man kan fortfarande inte förstå något. Familjen är vår trygghet och största lycka. Det är därför det också gör så ont. Jag sörjer mina svärföräldrar. Men så mycket mer. Jag sörjer min mans föräldrar och mina svägerskors. Mina barns farföräldrar och deras kusiners morföräldrar. Jag sörjer alla stunder vi inte kommer få, alla minnen där de kommer saknas. Men samtidigt är de med oss. För även om de inte är här så är det med i våra minnen och minnen bär vi med oss i alla stunder. Men jag vill inte att det ska vara så. Jag vill inte. Jag vill att de ska komma och sitta kring vårat bord och dricka...

Nu sover jag sämre. Första tiden var jag så trött att jag somnade nästan innan jag hade hunnit gå och lägga mig. Nu är första tiden förbi och andra tiden har smugit sig på. Tiden då tankarna ständigt försöker vänja sig vid det nya tillståndet, utan att det går. Det resulterar i mardrömmar. Mest mardrömmar om rädsla och förvirring. Om man fick välja så hade jag inte valt det här. Men å andra sidan, vem hade gjort det? Vem hade valt sorg? Det jag kan välja är svårt att välja, men jag försöker. Jag försöker att välja att njuta av stunderna vi har tillsammans. Att ses mer, kramas mer, bara vara mer. Ibland funkar det. Att påverka tankarna åt det hållet. Ibland stänga ute de jobbiga tankarna och bara vara i nuet. Ibland minnas de fina stunderna och glädjas över livet som varit. Men det är svårare att minnas för grammatiken påminner mig. Det som har varit. Det som inte kommer att vara någonsin igen. Den lilla tanken smyger sig på hela tiden och trots att den smyger så sköljer den över al...