Dagarna rusar förbi

Alla har vi brister. Mer eller mindre trevliga. Och jag har burit på just denna under lång lång tid. Men nu orkar jag inte dölja det nå mer.  I låten Dancing on my own med Robyn så trodde jag länge att hon sjöng: "I'm in the corner, watching you're kids hurt" Det var inte logiskt för fem öre, jag vet! Så jag försökte på alla sätt och viss lyssna på ett nytt sätt för jag var helt säker på att jag hörde fel. Men till slut gav jag upp och accepterade den hemska meningen. Tills en dag då de pratade om låten på radion. Om svartsjukan. Då trillade polletten ner. Då förstod jag vad hon sjöng egentligen.  I'm in the corner, watching you kiss her (Oh, oh, oh) I'm right over here, why can't you see me (Oh, oh, oh) I'm givin' it my all, but I'm not the girl you're takin' home (Ooh, ooh, ooh) I keep dancin' on my own (I keep dancin' on my own) När jag ändå håller på att erkänna en massa saker så kan jag säga att jag inte ...

När jag skulle åka och träna i onsdags så funderade jag på var jag skulle parkera bilen. Jag skulle göra en del ärenden på stan först. Så jag ville parkera nära gallerian och gymmet. Det blev att ställa sig på det gamla vanliga stället. Där jag stått så många gånger förut. Så jag måste ha kört förbi de här skyltarna massor med gånger. Men i onsdags när jag efter träningen gick för att hämta bilen var första gången som jag faktiskt läste de. Genom parkeringshusets låsta grindar. Klockan 21.10. När parkeringen stängt 21.00 Det blev en kväll då jag svor och skrattade åt mig själv en hel del. Men jag är ju som jag är. Försökte tänka positivt. Jag lärde mig ju faktiskt något nytt.

När man i hemlighet går och hoppas på två saker och det ena inte förverkligas... Då släcks hoppet om det andra. Att sedan jobba på att inte låta de känslorna gå ut över andra. Nåja. Då vet ni ifall jag verkar frånvarande.

En kollega bad mig om hjälp med en sak. Jag fixade det och fixade några till i samma veva. Då skickade hon en rad för att visa att jag gjort ett bra jobb. "Superbra. Flera flugor på smällen." Alltså jag förstår ju vad hon menade. Men jag skrattade rakt ut.

Det här kändes jobbigare än jag trott... Tapeten i barnrummet har åkt ner. Jag vet liksom inte vad jag ska säga... 

I veckan har min lilla blogg tagit personligt rekord i besökare.  Det känns ganska kul! Ni är alltid välkomna. Tack för att ni tittade förbi och kom snart tillbaka!

Inte så att jag inte gillar att vara frisk. Nej, det är jätte kul. Kunna göra saker med familj och vänner. Laga mat. Träna. Kanske gå på bio. Vara ute och leka i snön. Det är jätte kul. Bara lite onödigt kan jag tycka. Eller ja.. alltså jag måste liksom tycka det. För jag är sjuk igen. Alltså det är super kul att bara ligga i soffan hela dagarna. Eller i sängen. Eller försöka hålla sig uppe länge nog för att göra något nyttigt. Eller må ganska bra men av smittorisk inte våga lämna lägenheten. Säga hej då till man och dotter när de åker till Teknikens hus och leker. Ställa in en massa roliga träffar med kompisar. I love it! Eller ja... alltså det är bara att acceptera. För om jag inte accepterar det så ligger jag bara i sängen och deppar.

En till sån där sak. Och jag vet att jag inte är ensam! Tankade igår. Slog in koden till kortet. Fel kod. Försökte igen. Fel kod. Men shit - bara ett försök till innan kortet spärras! Men skit också... Det var ju fel kort. Och det kan tyckas att det är ju korkat att ha fel kort. Jovisst. Men visst är det smart att komma på det innan man faktiskt spärrar kortet? Man får vara glad för det lilla ibland.

På jobbet har vi bärbara datorer som vi kopplar i dockningsstationer så att vi ska kunna vara lite mobila om det behövs. Men det är inte alltid det är så lätt. Jag tog datorn från mitt rum och kopplade in den i ett rum längre ner i hallen där jag skulle jobba lite. Sedan gick jag tillbaka till mitt rum, satte mig vid skrivbordet och när jag försökte låsa upp skärmlåset tyckte jag det var konstigt att skärmen var helt svart. Sedan kom jag på det. Att datorn hade jag alldeles precis nyss flyttat på! Alltså. Jag ska tillägga att jag pratade med någon samtidigt. Så att det var liksom multitasking gone wrong.

Jag är periodare. På träning.  Jag köper kort på gym. Tränar två-tre månader. Tränar inte på fem månader. Säger upp träningskortet. Väntar några månader. Skaffar träningskort igen. Och så går det runt. Jag är inne på kanske femte träningskortet nu. Och än så länge så håller jag mina rutiner. Inne på andra veckan och jag har tränat tre gånger. Om typ två månader så kommer träningen avta. Och jag vet ju om det. Men då handlar det ju om ständig utveckling och att se förbättringsmöjligheterna. Men jag är rädd att jag inte kan göra detta själv. Hjälp mig att hitta något sätt att förlänga punkt nummer två. Annars är det erat fel om jag slutar träna igen. Bara så ni vet det.