Dagarna rusar förbi

Kolla på varje bild och läs tillhörande text. Det handlar om att vi aldrig får glömma vad som hände. " 69 bilder som visar varför vi inte får glömma förintelsen "

På vägen till eller från jobbet så brukar jag råka ut för mina highs or lows när det gäller min tro på världen. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Nyheterna på radion brukar påverka mig starkt. Tydligen. Jag var på väg hem och hörde om en kvinna i Indien som blivit utsatt för gruppvåldtäkt . Tårarna rann för denna stackars kvinna och alla andra kvinnor som drabbas av mäns våld. Den kvällen läste jag artikel efter artikel om våldet, om offren och deras anhöriga. Tills jag inte orkade mer. Tills jag gick för att sova. I min säng. I min trygga lilla värld. Och jag mådde så dåligt. Några dagar senare kom det tårar igen - men denna gången var det glädje. Massbröllop på Grammy-galan. Den lycka som de paren kände tillsammans med hela publiken. Deras oförglömliga ögonblick. Jag såg på klippen. Lyssnade på musiken. Om och om igen. Tittade på bilder på de nygifta parens glädjetårar. Tills jag gick och la mig. I min säng. I min trygga lilla värld. Och mådde så bra. Sådär pendlar det. ...

Jag inser det mer och mer. Att mina föräldrar måste ha ljugit för mig en hel del. För jag är inte alltid helt ärlig med min dotter. Det är inte så lätt. När hon var med när jag fick vaccin: Dotter: Har du ont? Jag och min lögn: Nä, det gör bara lite ont, en liten stund. Jag och min sanning: Det gör jätte ont och det gör ont till och med dagen efter. När jag fick sprutan och hon var med så försökte jag se oberörd ut men på riktigt ville jag blunda och bita mig i läppen. När jag har en kaka i munnen: Dotter: Vad har du i munnen? Jag och min lögn alt 1: Jag tog en bit potatis. Jag och min lögn alt 2: Inget. Jag och min sanning: Jag tog en kaka innan jag hann stoppa mig själv och du ska snart sova så jag vill inte ge dig en massa socker. Men värst är nog det här med tid. När jag använder ord som snart, sedan, en annan dag. Hon har lite svårt att förstå de begreppen ibland och ibland glömmer hon bort. Och jag glömmer förstås också bort. Och det gör ju det hela ännu mer förvirra...

Tonåren. Om vi säger så här - jag är glad att det är över, att jag tog mig igenom det och kom ut på andra sidan som en vettig person. En tanke slog mig för ett tag sedan, när vi pratade om självkänsla. Jag vet när jag började ifrågasätta min. Vi satt i ring, en grupp med bara tjejer. En lärare sa att vi skulle berätta om en sak som vi tyckte om - om oss själva. Det var två tjejer före mig. De tyckte inte om något om sig själva. Särskilt inte rumpan sa den ena. Diskussionen stannade hos henne ett tag och vi pratade om hur jobbigt det var. Att det var svårt att tycka om sig själv. Sen blev det min tur. Jag sa att visst var tanken att vi skulle säga något bra om oss själva, inte fokusera på det dåliga. Jag sa att jag tyckte om mina läppar. Sen blev det nästa tjej. Nej, hon visste inte vad hon tyckte om. Sen var det någon som inte vågade säga något alls. Och så var det någon som sa att hon tyckte inte alls om det eller det och så gick det vidare. Ingen förutom jag berättade om något de...

Tog sin lilla tid, men nu är det officiellt Att byta namn är inte så himla enkelt. Eller ja, själva namnbytet är jätte enkelt men att komma ihåg alla ställen man ska ändra på det tar sin lilla tid. Men dörren är nog sista. Men jag har säkert glömt nåt...

Förmiddagen bjöd på Cxworks, Body step och Body Pump. Behöver jag säga att jag knappt kan lyfta armarna? Eller det är ännu värre. Kan knappt lyfta händerna. Jag väntar till imorgon med att meddela min kära kompis som övertalade mig att gå på sista passet om jag är tacksam eller inte. Att det var första gången på Body Pump påverkar nog också hur det kommer kännas imorgon. Tänkte på min storasyster som faktiskt varit instruktör och att hon nu borde vara stolt över mig. För hon har försökt få mig att testa länge. Men efter min långa motsträvan så gav hon tillslut upp. När hon nu får veta att jag varit på Body Pump så kommer hon skratta och tro det är kopplat till min kommande solsemester. Hon kanske har rätt.

Det blev minusgrader till slut. Och nu sitter jag här. Med raggsockar, kofta, sjal och stor kopp the. I'm loving it! Men det finns ju det negativa också. Till exempel när det är 18 minus och man tappar bilnyckeln i snön. Eller när man är tidspessimist och alltid är för tidig i väntan på bussen. Och imman på glasögonen när man kommer in i värmen. Alltså imman på glasögonen. Helt klart värst!

Helgerna börjar dra sig mot sitt slut. Och jag har varit orolig för min sedvanliga släng av någon typ av sjuka. I år började förkylning göra sig till känna men jag har klarat mig förbi nyåret och det var mitt mål. Men idag luktar jag vitlök. Satte i mig tre stycken till middagen. Och lagom till soffhäng tänker jag hälla upp lite whisky i hopp om att det tar kål på mina basilusker.