Dagarna rusar förbi

Ett litet leende på läpparna. När kidsen visar vad de går för.    

Alla har vi bra och dåliga dagar. Efter måndagens händelse där jag såg en barndomsvän i knipa så har jag inte kunnat sluta fundera. Och jag funderar på allt det jobbiga i världen och det påverkar självklart mitt humör. För det ber jag om ursäkt om jag verkar frånvarande. Jag är i tankarna om varför männsikor är så hemska människor. Det är överallt. Ser ni det också? På nyheterna, i tidningarna, i fikasnacket på jobbet. Männsikor som råkar illa ut. Behandlas nervärderande. Mobbing, krig, våld, särbehandling, skitsnack. Småsaker och världsproblem. Allt, det bara sköljer över mig. Exempel 1 - Kvinnojourer satsar på att få ut inforamtion om våld mot kvinnor som gått i pension. Ålderns glada dagar förvandlas till ett fängelse när man är hemma hela dagarna med en misshandlande man. Exempel 2 - Såg en länk "Are you as open as you think?". En hemsida med påståenden som "Mark and Tom has a lot in common. They have a common life together. Does this bother you? - Not at a...

Plöstligt har jag en stor klump i bröstet. När jag ser hur livet har blivit för en barndomsvän. Hur det aldrig riktigt blev bra igen. Hur skört livet är. Jag kommer aldrig att förstå vad han har gått igenom och hur han fortfarande måste kämpa. Men jag kommer fortsätta hoppas att han tar sig ur det. Vad det nu är... Jag hoppas att jag träffar honom igen. Livet förändras hela tiden.

Inatt drömde jag något underbart. Jag drömde om min vackra orkidé. JAg drömde att den blomade igen. Massor med blommor. Jag drömde att jag skadeglad ringde till blomsteraffären och sa att min orkidé minsann mådde så bra att den blommade mer än en gång per år. Hon hade nämligen sagt det, att de bara blommade en gån per år. Men inte min minsann. I min dröm. Jag vaknade besviken. Men den är fin ändå. När vi ändå pratar om drömmar, så drömde jag att jag hade vattnat en av mina gröna blommor massor och glömt hålla bort överflödigt vatten. Den hade drunknat. Då vaknade jag lättad. Den levde och mådda bra.

Snart har jag gnällt färdigt. På söndagen hostade jag då så att mitt revben pajjade igen. Måndag och lite av tisdag jobbade jag. Jag gick hem på tisdagen pga feber. Och sedan blev jag hemma i två veckor. Jag fick lunginflammation. Men nu är jag frisk. Nästan. Revbenet är inte helt ännu och smärtstillande jag tar gör mig illamående. Men jag ser ljuset i slutet av tunnel. Som så många gånger sen december. Så många gånger jag nåt dit bara för att se himlen två meter så börjar nästa tunnel. Nämen hörni. Nu ska vi vara glada. Nu är det helg. Och jag har glömt go kaffet hos en kompis. Och spillt mjölk i kylskåpet. Och vi hade slut sylt till havregrynsgröten. Det kan bara bli bättre. Eller som en kollega sagt. Det är aldrig så dåligt att det inte kan bli värre.

Efter jobbet. Du måste handla innan du åker hem. Skyndar genom affären. Bröd, frukt, kött och så kommer du till mejeriavdelningen. Du öppnar dörren för att ta två mjölk. Och då slår det dig. Musiken. Någon i kylrummet som har party. Jag tycker det är så roligt. Jag blir på lika bra humör varje gång. Så handlar ni på Ica Maxi på Storheden, håll öronen öppna. Ena gången är det rock, nästa dance och sen rätt var det är så är det en lugn klassiker. I love it!

Han ljög . Han hade inte alls läst ut sin bok! Så jag vann!

Jag har förstått att det är någon typ av debatt om glödlampor. "Utfasning". "Prata lumen, inte watt". Och jag har försökt. Men det är svårt. Dels för att det inte direkt är prioriterat hemma. Lyser det, så lyser det. Lyser det inte måste vi byta glödlampa - pronto. Och då tar man första bästa. Och då blir det som bekant ofta fel. Och nu är det fel. Jag har två jätte fina fönsterlampor hemma. Köpte hallogen lampor efter rekomendation i affären. Men de funkade inte alls med fönsterlamporna. Så jag bytte till lågenergilampor. Men nä - man bländas. Och jag vet, av erfarnenhet, vilken typ av "traditionell" glödlampa som skulle passa men hittar ingen bra motsvarighet med dessa nymodiga led/lågenergi/hallogen. Visst håller ni med om att glödlampor inte direkt är spännande sak att köpa? Så vem orkar forska fram vad som behövs för att det ska bli bra? Dessa nymodigheter. I don't like change. Men nu har jag gjort mig besväret att skriva om eländet. Så nu ska...

När hon orkade lyfta på huvudet och titta på mig. När hon kröp i sidled. När hon plötsligt dragit sig upp och stod med stöd från tv-bänken. När hon kämpade sig upp i soffan. Och halkade ner på filten. När hon tog sina första steg. När hon lärde sig var lampan var. När hon började säga "titta!" När hon pekade på mamma och sa "mamma" och pekade på pappa och sa "pappa" När hon plötsligt stod och sjöng "Blinka lilla stjärna". De slutar aldrig komma. Stunderna då det känns som att mitt hjärta är för stort för att få plats i mitt bröst. Just nu är det så underbart hur hon förvandlar de svåra orden till de lätta orden. Nyponsoppa blir "soppa soppa" och palsternacka blir "macka macka"

Och så var det slut. Mitt lilla maraton . Igår läste sambon ut boken han läste. Igår läste jag ut sista boken i Twilight serien.

Du är och handlar på stormarknad. Du ska fylla kyl och skafferi hemma. Storhandlar inför helgen. Tror du. När du fyllt vagnen och går mot kassan så passerar du en kvinna med två vagnar som din, förutom att de inte bara är fulla, de är överfulla. Då vet du att du inte storhandlar på riktigt. Du visste inte vad det betydde att storhandla. Du bara trodde att du visste. Men du ser på kvinnan i affären och du ser att hon vet precis vad det innebär att storhandla.

Det var tur att jag kom på att jag skulle beställa min lilla Twilight box . Fyra veckor sedan anlände lådan med fem böcker. De fyra som serien består av samt en extra med en liten sidoberättelse. Tre veckor sedan började läsa första boken. Och nu har jag läst halva fjärde boken. När jag hade hämtat böckerna på posten så skojade jag med sambon och sa att jag kommer läsa ut alla mina böcker innan han har läst de sista kapitlen på hans bok. Nu skojar jag inte längre. Så går det när man blir sjuk. Och när man läser böcker som är omöjliga att lägga ner när man väl börjat.

När jag ändå sitter och tycker synd om mig själv så räknar jag mediciner jag tar för tillfället. 7 stycken olika. En del en gång om dagen, en del två gånger om dagen och en del tre gånger om dagen. Känns inte som att jag gör annat.

För hundra år sedan var jag på krogen och trillade in i en stol och fick en spricka i revbenen. Och när säger hundra år sedan så kanske det egentligen var 10 år sedan. Ont hade jag. Tror jag. Jag minns inte riktigt. Men jag blev påmind om smärtan när jag i januari i år trillade på Leos lekland och skaffade mig en spricka igen. Ont. Aj aj aj. Nåja. Efter vad som kändes som en evighet, som egentligen var en dryg månad, så hade det läkt och jag kände inte ett spår av smärtan. Tills i fredags. Då kände jag av det på nytt, troligen på grund av min outhärdliga hosta. Men det var inte så farligt. Började oroa mig att det kanske var revbenet igen eller om det gjorde ont för att lunginflammation var på väg. Men så blev det söndag. Och nä, det var inte lunginflammation. Mitt i söndagsstädningen så fick jag en hostattack. Och mitt i hostattacken kände jag det. Hur någon stack en kniv rakt in i sidan och viftade runt lite medan jag hostade färdigt. Men det var ingen som hade huggit mig med...

Registrerade min tid i fredags. Frånvaro - en tredjedel av månaden. Räknat sjukfrånvaro och hemma för vård av barn. Jisses.

Minns ni det  här ? Om blommorna jag köpte? Well... Don't get me wrong. Alla lever ännu.  Men jag tror att jag måste tagga ner. Sen de tre nya blommorna flyttade in hos oss så har alla blommor fått börja flytta runt mellan våra fönster och en del andra ställen i lägenheten. Jag verkar inte kunna låta de vara ifred. Söderläge hit och dit. Jag har till och med kollat med kompass. Och lamporna. Jag verkar inte kunna låt det vara en liten mörk minut längre. Alltid taklampor tända. För tänk om blommorna får för lite ljus? Jag vet inte vad för tecken de visar om de får för lite ljus så bäst att vara på den säkra sidan. Jag menar, får de för lite vatten så ser man ju det på blommorna. Men ljus? Märker man det? Sen höll jag på att få en hjärtattack när jag skulle plantera om orkidén. Innerkrukan jag hade tänkt använda var för liten så jag fick ta en större. Och jag hade ju så lite jord! (eller bark??) Men det räckte. Men då hade jag ju ingen ytterkruka till den större inne...

Hursa? Var det jag som sa det där? Var till frissan i tisdags. Gick dit och ville bli av med allt slitet hår. Och jag tror bestämt att jag sa det. Det som jag inte riktigt tror att jag sa. Jag sa att jag hade ganska slitet hår och att det inte spelade någon roll om hon tog lite eller mycket bara allt det nötta togs bort. Det enda som tyder på att jag faktiskt sa det är att jag nu har hår till axlarna. Istället för hår till BH-bandet.