Dagarna rusar förbi

Jag måste bara få säga att jag har haft en riktigt bra helg. Det började med lyx på fredag och avslutades med mys på söndag. En sån där helg då allt bara funkade. Allt flöt på lätt (fråga inte min man bara, han hade en händelse men då var inte jag med, så det räknas inte med här) och vi gjorde trevliga/roliga/nya/mysiga saker. Helt underbart. Fler sådana helger tack! Eller jag ska väl inte bara beställa så där och säga "tack". Saker blir vad man gör det till. Så jag ska ju såklart vara delaktig i skapandet av härliga tillfällen.

Ibland ska man lyxa till det. Igår provade jag något nytt. Tack vare en toppen 30 års-present. Pedikyr! Lila, våren till ära.  Synd att man inte kan gå i sandaler i februari...

Köpte blommor när jag var på stan. Medan jag satte de i vasen råkade jag bryta av en. Jag la den åt sidan och tänkte kasta den. Men sen fick jag lite dåligt samvete. Blomman har ju säkert vuxit upp, brutalt blivit plockad, sedan ihopbunden med en massa andra blommor för att därefter bli bortkastad. Så jag tyckte den skulle få stå ett tag med polarna. Sola och dricka på vårat köksbord innan den vissnar och dör. Hoppas den inte får komplex för sin längd bara...

Igår var en riktigt skitdag. Fick tre riktigt dåliga nyheter. Nyheter som gör att man är tacksam för nuet, att man lever och kan leka och vara glad. Två allvarliga olyckor och en insjuknad. En sådan dag när man lider med de som lider och ska stressa genom vardagen så tappar man lätt gnistan. Hemma satte jag mig på golvet och ansträngde mig för att hålla igång hjärnan. Ansträngde mig för att vara vanliga mamma. Och efter lite seg start så verkade jag funka ändå. Jag lekte med min älskade dotter och i det vanliga hemkära rutinerna så kände jag hur hjärnan sakta men säkert började vakna upp ur mörkret. Tänk vad lek och nattande av en liten flicka kan göra. Och trots det mörka molnet så kände jag att det är okej. Njut av stunden, för man vet aldrig vad som händer i nästa.

Veckan som gått har jag verkligen uppskattat mina grannar. De har hjälpt till på små sätt lite här och var. Jag säger tack tack och är verkligen tacksam. Men är jag god granne tillbaka? Jag kan inte minnas att jag hjälpt mina grannar särskilt mycket på senaste tiden. Eller är det bara det att de är så bra att de inte behöver hjälp? Och jag är dålig granne för att jag behöver hjälp? Men nu när jag tänker efter. Hade jag inte felanmält vattnet i källaren så kanske de inte kommit med spolbilden och då hade alla våra saker i förråden varit förstörda. Så lite bra är jag väl... Och vi spelar minsann inte musik efter klockan tio. Det känns onödigt när vi går och lägger oss klockan nio,,,

I Facebookflödet så kryllar det av dem. Bilderna. Inte vilka bilder som helst. Palmer. Drinkar. Pooler. Balkonger med havsutsikt. Där havet inte är fruset. För ett år sedan var jag på andra sidan. Satt inte hemma i kylan och kollade Facebook. Jag låg på stranden och läste en bok. Fy va livet kan vara orättvist ibland.

Igår var en sån där dag då folket runt omkring mig gjorde min dag. Och det var mest små saker, men det var mycket uppskattat. Att få lite hjälp på traven, hur liten den är, kan ge mycket fart på vägen. Och särskilt när jag känner mig lite ur form. Puss på er alla omtänksamma som sträcker ut en hand i smått och stort.