Mina nya barn - blommorna
Jag var på stan en sväng igår. Köpte nya blommor för jag hade två som dött hemma.
Kvinnan i blomsteraffären... Alltså. Jag var inte säker på att hon ville sälja några blommor till mig efter att jag hade berättat varför jag ville köpa nya.
Hon pratade i alla fall om hur man skulle ta hand om blommor. Hon pratade mycket. Det blev att vi tillsammans valde ut tre blommor. Krukblommor. Hon berättade exakt hur jag skulle ta hand om de. De gillade inte för mycket vatten och de skulle få vila på maten en stund och sedan skulle man hälla bort överflödigt. Söndagar var dagen de brukade få vatten, så det kunde vara bra att fortsätta med det. Ena skulle ha vatten två gånger i veckan. Andra gillade inte söderläge. Och alla gillade att stå in the spotlight (eftersom att jag berättade att de troligen inte skulle stå i fönster) så jag fick gärna ha någon stark lampa nära och tända flera timmar om dagen. Och man kunde byta plats på de med några månaders mellanrum. Och det var det ena med det tredje. Jag nickade lydigt och sa okej och frågade om något var oklart.
-"Hur länge kommer de vara ute nu när det går?"
-"Max 300 meter" svarade jag lite korkat, men hon förstod vad jag menade
-"Bra men jag klär in de lite ordentligt utifall att. Och om det undrar över något hur man ska ta hand om de eller om de börjar slokna så är det bara att ringa."
Jag berättade det här för min sambo när jag kom hem, att jag tyckte hon var trevlig och väldigt engagerad. Då sa han något som jag inte hade tänkt på. Blommorna var som hennes barn....
Plöstligt så var ansvaret mitt. Jag hade tagit på mig uppgiften att ta hand om dessa underabara små varelser. Det var jag som skulle se till att de hade det bra.
Så nu sitter jag på jobbet och har ångest för att jag inte hann vattna igår och att jag inte har någon lampa hemma som jag kunde lämna på så att de skulle slippa vara i mörkret hela dagen.
Vad har jag gett mig in på egentligen? Kommer blommorna vara ledsna på mig när jag kommer hem?
Kvinnan i blomsteraffären... Alltså. Jag var inte säker på att hon ville sälja några blommor till mig efter att jag hade berättat varför jag ville köpa nya.
Hon pratade i alla fall om hur man skulle ta hand om blommor. Hon pratade mycket. Det blev att vi tillsammans valde ut tre blommor. Krukblommor. Hon berättade exakt hur jag skulle ta hand om de. De gillade inte för mycket vatten och de skulle få vila på maten en stund och sedan skulle man hälla bort överflödigt. Söndagar var dagen de brukade få vatten, så det kunde vara bra att fortsätta med det. Ena skulle ha vatten två gånger i veckan. Andra gillade inte söderläge. Och alla gillade att stå in the spotlight (eftersom att jag berättade att de troligen inte skulle stå i fönster) så jag fick gärna ha någon stark lampa nära och tända flera timmar om dagen. Och man kunde byta plats på de med några månaders mellanrum. Och det var det ena med det tredje. Jag nickade lydigt och sa okej och frågade om något var oklart.
-"Hur länge kommer de vara ute nu när det går?"
-"Max 300 meter" svarade jag lite korkat, men hon förstod vad jag menade
-"Bra men jag klär in de lite ordentligt utifall att. Och om det undrar över något hur man ska ta hand om de eller om de börjar slokna så är det bara att ringa."
Jag berättade det här för min sambo när jag kom hem, att jag tyckte hon var trevlig och väldigt engagerad. Då sa han något som jag inte hade tänkt på. Blommorna var som hennes barn....
Plöstligt så var ansvaret mitt. Jag hade tagit på mig uppgiften att ta hand om dessa underabara små varelser. Det var jag som skulle se till att de hade det bra.
Så nu sitter jag på jobbet och har ångest för att jag inte hann vattna igår och att jag inte har någon lampa hemma som jag kunde lämna på så att de skulle slippa vara i mörkret hela dagen.
Vad har jag gett mig in på egentligen? Kommer blommorna vara ledsna på mig när jag kommer hem?
Kommentarer
Skicka en kommentar