Försöka ändra sin natur

Jag och sport alltså. Jag har haft stunder som jag varit intresserad men jag fastnar aldrig riktigt. Efter en del grubblande har jag kommit fram till att det måste bero på att jag helt saknar tävlingsinstinkt.

Gick på basket med pappa när jag var yngre. Såg på fotboll någon gång det var VM. Hockey har väl varit närmast då min man är... hockeyintresserad är inte riktigt rätt ord, för det är lite mer än så. Och jag föll för honom och efter ett tag föll jag för hockeyn. Honom älskar jag fortfarande men hockeyn - not so much. De slåss ju bara.

Hursomhelst så har dottern kommit upp i åldern då hon vill testa lite nya saker. Vi började med dans och det har hon tyckt varit roligt. Jag har dock varit lite skeptisk för hon verkar sakna längtan att åka dit.

Igår knackade vi på hos grannen som har en jämnårig flicka och de höll på att göra sig redo att åka på basketträning/lek. Vi hakade glatt på för alla var välkomna.
Och vilken himla tur! Min dotter - basketspelaren! Vill inte påstå att hon var naturbegåvning men duktig var hon och hon hade så kul! Såg riktigt hur hennes ögon tindrade. Och imorse frågade hon när vi ska dit igen. Ibland blir det bara helt rätt.

Så då ska vi väl se om basket blir hennes grej. Då måste ju mamman försöka väcka lite intresse för det också. Borde väl inte vara så svårt? Är det min icke befintliga tävlingsinstinkt som sätter krokben för mig så får jag väl bara fokusera på min dotters glädje. Det, gott folk, är världens bästa motivation.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Den som väntar på något gott...

Baby you can drive my car

Morgonstund har bitterhet i mun