Tonåren - och vad jag lärde mig sen

Tonåren. Om vi säger så här - jag är glad att det är över, att jag tog mig igenom det och kom ut på andra sidan som en vettig person.

En tanke slog mig för ett tag sedan, när vi pratade om självkänsla. Jag vet när jag började ifrågasätta min.

Vi satt i ring, en grupp med bara tjejer. En lärare sa att vi skulle berätta om en sak som vi tyckte om - om oss själva. Det var två tjejer före mig. De tyckte inte om något om sig själva. Särskilt inte rumpan sa den ena. Diskussionen stannade hos henne ett tag och vi pratade om hur jobbigt det var. Att det var svårt att tycka om sig själv. Sen blev det min tur. Jag sa att visst var tanken att vi skulle säga något bra om oss själva, inte fokusera på det dåliga. Jag sa att jag tyckte om mina läppar. Sen blev det nästa tjej. Nej, hon visste inte vad hon tyckte om. Sen var det någon som inte vågade säga något alls. Och så var det någon som sa att hon tyckte inte alls om det eller det och så gick det vidare. Ingen förutom jag berättade om något det gillade med sig själv.

Jag minns att jag blev lite arg. Det var jätte fina/snälla/roliga/snygga/duktiga tjejer i gruppen. Finare/snällare/roligare/snyggare/duktigare än mig. Varför sa de inte något bra, när hela tanken med diskussionen var att vi skulle ge positiv feedback till varandra? Sen började fundera om jag också skulle göra som de. Inte tänka på något bra, bara det dåliga. Var det så man skulle tänka? Var det därför jag kände mig utanför? För att jag inte hatade allt med mig själv? De tankarna bar jag med mig länge. Min självkänsla var urusel, men den lilla jag hade var plötsligt något jag inte skulle skryta om. Jag skulle bara tycka illa om mig själv. För ingen annan tyckte om sig själv. Fatta vilken korkad logik.

Nu - en herrans massa år senare, så har jag gott om självkänsla. Jag gillar mina läppar fortfarande. Jag tycker att jag har fina ögon. Jag tycker till och med om mina små bröst. Men viktigare än så. Jag förstår att det inte sitter i utseende. Jag älskar och känner mig älskad. Av min man, min familj och mina vänner. Jag kan vara mig själv. Och det kan jag skryta om hur mycket som helst.

Kommentarer

  1. Tyvärr är det så att många (framför allt unga tjejer) inte tycker det är värt att lyfta fram något bra hos sig själva om det inte råkar vara det allra bästa i hela världen och då det typ alltid finns någon som är snabbare, duktigare, snyggare, smartare än oss så leder förstås det tankesättet till att man inte har något som är bra.

    Kul att höra att du var lite obstinat som ung och vägrade falla för trycket att bara prata skit om dig själv! Även om det gjorde att du stod lite vid sidan av sammanhållningen men jag tycker att många ger sin skoltid för stor betydelse i livet. Det är bara en kort tid av våra liv och vi har faktiskt möjligheten att ta med oss det bästa därifrån och lämna resten bakom oss.

    Nu måste jag erkänna att jag nog aldrig reflekterat över vare sig dina läppar, ögon eller bröst utan istället fastnat för att du bara i allmänhet är så trevlig och rolig!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den som väntar på något gott...

Baby you can drive my car

Business as usual - eller inte