Minne som en guldfisk - eller virrig som en höna

Åkte till stan på lunchen. Hade två ärenden. Glömde mobilen på jobbet. Väl i stan shoppar jag loss på rea (ärende 1) och återvänder till bilen. Halvvägs tillbaka till jobbet kommer jag på att jag glömde hämta biljetterna. Vänder tillbaka till stan. Kommer till stan, parkerar och börjar gå mot parkeringsautomaten. Och så slår det mig. Referensen. Som jag har på mailen. Som jag har i mobilen. Som jag glömde på jobbet.

Det roliga är egentligen själva tankegången. Tänker en hel del på att mobilen ligger kvar på jobbet, tänker på vilka som kanske ringer, att det är bra att alltid vara tillgänglig men att det är skönt att ingen kan få tag på mig på en stund. Att jag får prova kläder i lugn och ro. Tänker på att vilken tur jag har rabattkupongen i väskan, att man för en gångs skull fått erbjudande på papper och inte sms. Men så en stund så glömmer jag att jag inte har mobilen. När jag ska parkera när jag kommit till stan. Funderar på om jag ska använda appen för parkeringsbiljett. Men jag har inte lärt mig den så jag tycker det är lättare att dra kortet. När jag kommer till butiken kommer jag och tänka på en kompis som jag vet gillar deras kläder och tänker smsa och säga att de har rea. Kommer på att jag inte har mobilen. Att den är kvar på jobbet. Skönt. Inget som stör. Jag behöver inte ens tänka på det. Men synd att hon kanske missar bra kläder på rean. På väg tillbaka till bilen har jag glömt att jag är utan mobil och tänker på vad kallt det är och att det skulle vara skönt om jag hade använt appen för parkeringsbiljett, för då kunde jag slå på bilen och betala medan jag blev varm istället för att gå till automaten och dra kortet igen för utcheckning. Åker iväg för att sedan komma på mitt andra ärende. Hämta ut biljetterna. Ja, vad behövde jag för att få ut de då? Körkortet och pinkoden. Pinkoden som jag hade skrivit in i mobilen. Som jag hade glömt på jobbet. Just ja. Nämen det gör inget för jag kommer ihåg koden. Vänder tillbaka till stan. Tänker på vad duktig jag är som kommer ihåg koden. Att jag hade tur som kom ihåg koden och att det därför inte gjorde något att jag hade glömt mobilen. Tänker på att nu borde jag ha hunnit tillbaka till jobbet att de kanske saknar mig, men de kan inte ringa och kolla var jag är för mobilen är kvar på jobbet. Kommer på att det var något mer jag behövde för att hämta ut biljetterna. Just ja, det var ju en referens också. Men den har jag på mailen så det är lugnt. Kommer till stan, parkerar och börjar gå mot parkeringsautomaten. Och så slår det mig. Referensen. Som jag har på mailen. Som jag har i mobilen. Som jag glömde på jobbet.

Så det blev inte att hämta några biljetter. För jag hade glömt mobilen på jobbet.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Baby you can drive my car

Den som väntar på något gott...

This is me